Att introducera crustpunks-pionjärerna Amebix för någon som gillar Killing Joke är ingen större pärs. Faktum är att det är synd att Amebix inte är större inom goth-världen, med tanke på deras liksnara Killing Joke-sound. Sångaren Rob Millers röst är nästan identisk med Killing Jokes Jaz Colemans. Aggressiviteten känns också igen i båda banden, inte bara röstmässigt utan även i texterna och låtuppbyggnaderna.
Hur ska man sammanfatta Amebix då? Vad sägs om 80-tal, squat-leverne och krigromantisering? Blanda detta med tidiga Killing Joke, Motörhead och Crass’s kriticism mot de överordnade så får du ett rejält kok med Amebix.
Så du tycker det låter intressant, men vet inte var du ska börja? Kolla in plattorna Arise! och Beginning of the End. Låtarna Axeman och Largactyl är riktiga slagdängor och perfekt ondskefulla. Dessutom har de sedan 1987 års splittring precis återförenats, så tidigt som förra månaden. Spännande!
