Första kvällen
Första kvällen vi tog oss dit var samma dag som vi anlänt med Festivalbussen till WGT. Efter en snabb vända för incheckning på hotell och tillräcklig tid för att duscha av sig det värsta av 20 timmars bussresa, göra om håret till de sedvanliga trassliga kreationerna av tupering och hårspray, slänga på sig alla 20 par nätstrumpbyxor var vi klara. Då bar det av för att hämta ut band till WGT och sen slutligen för att hitta till GPP. Vilket var aningen lättare sagt än gjort när man inte sovit på två dygn, men efter att vi träffat arrangören till danska Deathrock Dekay, efter en kvarts omkringvirrande, så lyckades vi äntligen ta oss dit.
Nog för att jag hade läst Rasmus beskrivning av stället, och sett bilder många gånger, men Gothic Pogo Party är något som måste upplevas. Den till synes fallfärdiga exteriören var bara en lätt försmak av insidan, som var varje dödrockares dröm, formad av trasiga tyger, spindelväv och allsköns underbara hemskheter. För att inte tala om folket som var där, bland de tuffaste människor jag någonsin träffat - både till personlighet och stil - varav många kända DJ:s, arrangörer till festivaler, ansvariga för både Drop Dead- och Deathrock Magazine och mer därtill. Många människor jag aldrig kommer glömma, helt enkelt.
Första kvällen var DJ-kväll, där Gothic Pogos egna DJ:s IT-Sicko och Miss Greenfiend spelade tillsammans med arrangörer och DJ:s från Drop Dead Festival; Polina Y och Lakini Malich. Första kvällen bestod i stort av ett överflöd av tuperat hår och sönderslitet fishnet. För att inte tala om en hemskt massa studsande, hoppande och bisarra dansstilar till tonerna av allt från gamla klassiska gothdängor till det konstigaste inom experimentpunk ända tills tidigt på morgonen.
Och av de två kvällarna vi var där, så var det här den lugna av dem...
Andra kvällen
Morgonen därpå var allt annat än smärtfri, med redan förstörda fötter, och ett par enstaka timmars sömn på sin höjd. Efter en del fixande och trixande med frisyrer, kläder och smink bar det först av till WGT, omkringrotande på Black Market -WGT:s egen marknad -, festande och socialiserande på Agra och slutligen en spelning med Sigue Sigue Sputnik, innan vi skyndade iväg till den stora bandkvällen på GPP.
Smått anfådda kom vi fram ungefär i tillräcklig tid för att se slutet på Graveyard Souls spelning, men den kunde vi leva med att missa, framförallt med tanke på vad som komma skulle...
Efter ett litet tag av DJ:ande, en massa socialiserande, och testande av drinkarna som fanns att tillgå, så gick det främsta skälet till att jag kommit dit denna kvällen upp på scen; Los Carniceros Del Norte.
Och där har vi en spelning som inte gjorde någon besviken. Sångaren leddes upp på scenen i ögonbindel, tröjarmar som släpade i marken och dubbla par mikrofoner, ackompanjerad av skräckfilmsklipp på skärmen bakom sig, och öppnade med cenobit-inspirerade Llamando A Las Puertas Del Infierno. Och från första tonen var det inte en lugn stund på varken scen eller dansgolv, och Gothic Pogo Party fick verkligen göra skäl för sitt namn, och än mer när de väl drog igång med huvudnumret Los Muertos Vivientes.
Jag säger dock som Hanna sa i sitt inlägg om WGT, att det är omöjligt att beskriva, för att allt låter verkligen mycket mer lamt i skrift än vad det var. Men med en sångare i ögonbindel som kastade sig runt scenen till den grad att han slängde sig själv av den, rakt ner bland oss längst fram, tillsammans med mic-stativ och allt, ett helt dansgolv fyllt av det flashigaste dödsrockarfolket Europa har att erbjuda som dansar, hoppar, moshar och skriker med i musiken så högt det bara går, sammanfattar det hela på så bra sätt jag kan.
Efter det här var jag så allmänt trasig att det är rena undret att jag tog mig upp på fötter igen till Rubella Ballet - men på något sätt gick också det helt utan problem när de väl gick på och drog igång. Också detta en underbar spelning, som lyckades få upp alla slitna själar efter senaste spelningen, och till och med det tidigare bandet själva var med och studsade runt bland resten av publiken.
Efter att spelningen var slut ropades det efter extranummer (framförallt av de svenskarna som lyckades få tag på mikrofonen), men det blev det tyvärr ändå inte, då sångerskan hade blivit sjuk (vilket tydligen hade att göra med att någon oförklarligt hade sprayat ner backstage med pepparspray), vilket nog var den enda besvikelsen med hela kvällen.
Eftershowen bestod i ett flertal DJ:s, däribland Mark Splatter, och spenderades med att andas ut, prata med banden, få demos och skivor signerade, och allt möjligt annat.
Vi tog till slut avsked av folket där, efter många utbyten av telefonnummer, mailadresser, och myspace-namn och bestämmande av spelningar man skulle ses på, och vinglade tillbaka mot hotellet, för att göra ett litet försök att vila upp oss inför nästa WGT-dag, konstaterande att Gothic Pogo Party helt enkelt var den bästa klubben någonsin, även om den senare under festivalen skulle få sällskap om den titeln av When We Were Young.
//Zombievarning
Smått anfådda kom vi fram ungefär i tillräcklig tid för att se slutet på Graveyard Souls spelning, men den kunde vi leva med att missa, framförallt med tanke på vad som komma skulle...
Efter ett litet tag av DJ:ande, en massa socialiserande, och testande av drinkarna som fanns att tillgå, så gick det främsta skälet till att jag kommit dit denna kvällen upp på scen; Los Carniceros Del Norte.
Och där har vi en spelning som inte gjorde någon besviken. Sångaren leddes upp på scenen i ögonbindel, tröjarmar som släpade i marken och dubbla par mikrofoner, ackompanjerad av skräckfilmsklipp på skärmen bakom sig, och öppnade med cenobit-inspirerade Llamando A Las Puertas Del Infierno. Och från första tonen var det inte en lugn stund på varken scen eller dansgolv, och Gothic Pogo Party fick verkligen göra skäl för sitt namn, och än mer när de väl drog igång med huvudnumret Los Muertos Vivientes.
Jag säger dock som Hanna sa i sitt inlägg om WGT, att det är omöjligt att beskriva, för att allt låter verkligen mycket mer lamt i skrift än vad det var. Men med en sångare i ögonbindel som kastade sig runt scenen till den grad att han slängde sig själv av den, rakt ner bland oss längst fram, tillsammans med mic-stativ och allt, ett helt dansgolv fyllt av det flashigaste dödsrockarfolket Europa har att erbjuda som dansar, hoppar, moshar och skriker med i musiken så högt det bara går, sammanfattar det hela på så bra sätt jag kan.
Efter det här var jag så allmänt trasig att det är rena undret att jag tog mig upp på fötter igen till Rubella Ballet - men på något sätt gick också det helt utan problem när de väl gick på och drog igång. Också detta en underbar spelning, som lyckades få upp alla slitna själar efter senaste spelningen, och till och med det tidigare bandet själva var med och studsade runt bland resten av publiken.
Efter att spelningen var slut ropades det efter extranummer (framförallt av de svenskarna som lyckades få tag på mikrofonen), men det blev det tyvärr ändå inte, då sångerskan hade blivit sjuk (vilket tydligen hade att göra med att någon oförklarligt hade sprayat ner backstage med pepparspray), vilket nog var den enda besvikelsen med hela kvällen.
Eftershowen bestod i ett flertal DJ:s, däribland Mark Splatter, och spenderades med att andas ut, prata med banden, få demos och skivor signerade, och allt möjligt annat.
Vi tog till slut avsked av folket där, efter många utbyten av telefonnummer, mailadresser, och myspace-namn och bestämmande av spelningar man skulle ses på, och vinglade tillbaka mot hotellet, för att göra ett litet försök att vila upp oss inför nästa WGT-dag, konstaterande att Gothic Pogo Party helt enkelt var den bästa klubben någonsin, även om den senare under festivalen skulle få sällskap om den titeln av When We Were Young.
//Zombievarning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar