Att introducera crustpunks-pionjärerna Amebix för någon som gillar Killing Joke är ingen större pärs. Faktum är att det är synd att Amebix inte är större inom goth-världen, med tanke på deras liksnara Killing Joke-sound. Sångaren Rob Millers röst är nästan identisk med Killing Jokes Jaz Colemans. Aggressiviteten känns också igen i båda banden, inte bara röstmässigt utan även i texterna och låtuppbyggnaderna.
Hur ska man sammanfatta Amebix då? Vad sägs om 80-tal, squat-leverne och krigromantisering? Blanda detta med tidiga Killing Joke, Motörhead och Crass’s kriticism mot de överordnade så får du ett rejält kok med Amebix.
Så du tycker det låter intressant, men vet inte var du ska börja? Kolla in plattorna Arise! och Beginning of the End. Låtarna Axeman och Largactyl är riktiga slagdängor och perfekt ondskefulla. Dessutom har de sedan 1987 års splittring precis återförenats, så tidigt som förra månaden. Spännande!
2 kommentarer:
Haha, en sån där KJfetischist är jag.
Nej, jag håller faktiskt med att man hör klarar KJinfluenser. JAg gillar faktiskt amebix i vissa deler dock så är det väldigt långsamma gitarriffs jämfört med Geordies mer hyptnotiska och malande gitarrsound. Lustigt nog har KJ utvecklats till ett vidrigt metalproducerat band även om det känns som att dom har kommit lite tillbaka på senaste skivan.
Hur som helst att komma tillbaka till punk så borde man inte dissa Amebix. Om crustare kan gilla KJ kan vi gilla Amebix
För KJfans så kan jag starkt rekommendera tidiga skivor med bandet Slab! och även svenska bandet Dansdepartementet dock om jag ska vara helt ärlig så ska man inte jämföra något med KJ man ska se dom i sin egna uppbyggnad.
Jag kommer att lägga ut en blogg om ett fantastiskt australienskt postpunkband senare som heter Hunters & Collectors.
Åh Hunters and Collectors, coolt! Min flickvän köpte deras skiva av en slump för 40 spänn och den var riktigt riktigt schysst! Vi ska definitivt länka till din blogg :D
Skicka en kommentar